Dag 1av 243

Okej det jag kan konstatera efter den här första dagen med roaccutan är att jag har blivit VÄLDIGT medveten om allt i min kropp. Varenda litet hårstrå på kroppen har blivit som ett morrhår som känner och registrerar ALLT. Jag tror inte att jag har fått några biverkningar än, men hypokondrikern i mig har redan registrerat allt som skulle kunna vara en biverkning, jag lovar att jag nästan kunnat känna levern skrumpna ihop lite i kroppen.. Dockor jag inte helt säker på var levern sitter så det kan lika gärna vara något annat som skrumpnat ihop. Antagligen min hjärna.. Det är både bra och dåligt att läsa bloggar och artiklar om folk som har ätit roaccutan, det är bra på så vis att alla verkar vara nöjda med att de har tagit sig igenom det hela trots att vägen dit inte verkar ha varit en dans på rosor. Det dåliga är att det finns verkligen några otrevliga biverkningar! Men nu har jag gjort en lista på krämer, salvor, cerat, ansiktsrengöring och schampon som jag kan ha användning för under min torrhetsperiod som tyvärr verkar vara en ovidkommlig biverkning. 

   En glad sak är i alla fall att mina glasögon kommer snart, jag har i alla år längtat efter att få glasögon, men varje gång jag varit hos optikern så har jag fått diagnosen hökögon och jag har fått trava iväg utan brillor. Men nu (äntligen) ska jag få glasögon, jag är tydligen astigmatisk. Vilket betydde att jag köpte två par svindyra skitsnygga bågar som jag kommer ha på mig med stolthet. Hoppas bara att jag inte får för torra ögon av roaccutanet, snygga bågar och röda svullna ögon är nog ingen hit. Men jag har ju i och för sig ett rött och svullet ansikte så det kan ju knappast se värre ut. Desto bättre när kuren är över så jag kan glassa runt i mina snygga brillor och snygga face! 

   Jag har känt att det har kliat över hela ansiktet idag, men det gjorde det igår också så jag tror jag ger det ett par dagar innan jag börjar smörja in mig med diverse salvor. Jag har dock fuskat och börjat med min decubal lips & dry spots balm för mina torra läppar (vilket jag alltid får när det börjar bli kallare) vi får se om jag har gjort mig själv en björntjänst. Det får bli försvarets hudsalva tills läpparna blir outhärdliga! Men när ska man börja smörja in sig? Man vill ju inte att kroppen ska ställa in sig på en för fet salva för snabbt så den inte ger någon effekt när torrheten verkligen sätter igång.. Jag borde kanske ringa någon på akkis och fråga.. 

   Jag var till vårdcentralen idag för min stresshantering och för förnyelse av sjukskrivningen. Två veckor till av tummrullande och navelpillande. Det värsta är att jag måste ringa till mitt nya jobb och säga att jag blir hemma.. Vill faktiskt tillbaka till vardagen och få ett normalt liv igen, men kanske inte så bra att skrämma livet ur ungarna första dagen på jobbet särskilt nu i halloweentider. 

   Nu borde jag sova och samla lite krafter till morgondagens utflykt till sommarstugan, som äntligen ska få skorstenarna fixade så man kan vara där även på vintern. 

Sov gott 

Isotretinoin orifarm 10mg

Nu har det börjat. 

Drygt två månader har det tagit för mig att ta mig hit, till första dagen. Första dagen av en åtta månaders behandling mot min akuta acne. Vägen hit har präglats av många felaktiga diagnoser, remisser, kuratorer, kbt-behandlingar, besök på vårdcentralen och akademiska sjukhuset,men nu har jag äntligen stoppat i mig de fyra första tabletterna. Nu är det väl bara att vänta på biverkningarna.. Undrar vilka jag får... Hm helst av allt vill jag inte ha några leverskador eller skador på njurarna, eller diabetes och för höga kolesterolvärden, eller depression och torr och sprucken hud. Nej inget verkar speciellt kul, men jag har kommit fram till att riskerna är värda bara jag kan visa mig bland folk igen! 

   Det var nämligen så att jag helt utan förvarning började få stora ömmande 'blåsor' på hakan sedan följdes det upp av varande sår på hakan.. Mystiskt tänkte jag och gick till vårdcentralen, där fick jag snabbt beskedet SVINKOPPOR! Ajdå, det blir sjukskrivning och hem och knapra tabletter och smörj på salvor i en vecka. Men en vecka gick och det blev inte ett dugg bättre utan det spred sig till hakan.. Tillbaka till vårdcentralen! -OJ det här är de värsta svinkopporna som jag någonsin sett! Säger en läkare och stirrar på mitt ansikte som om det var en ailien som hade byggt bo på min haka. Det tas prover från hakan och pannan och jag skickas hem än en gång men nya salvor och piller.

   En vecka senare har det tärt så mycket på mig att inte kunna visa mig ute att jag storgråtandes sitter på toaletten på vårdcentralen och funderar på att aldrig visa mig ute igen. Eftersom en liten flicka har stirrat och pekat på mitt ansikte. Och jag vet ju att små barn är nyfikna och att man inte ska ta åt sig, men det var nog den värsta knäcken mitt självförtroende någonsin har fått... Jaja jag torkade tårarna och tackade mig själv för att jag låtit håret växa så långt att om jag lutar ner huvudet så blir set som ett tjockt varmt tält att gömma ansiktet i. Efter en stund så får jag komma in till läkaren som säger att proverna visade negativt och att det tydligen inte är svinkoppor... -suck! Men vad är det då? Ingen vet något så jag får äntligen en remiss till hud på akkis, men först så tar läkaren och hämtar en annan läkare och de står och stirrar närgånget på mig och mitt krossade självförtroende. Jag gråter en skvätt när jag går hem också och min man kommer hem till ett gråtande vrak.. 

   Någon vecka senare så får jag träffa en läkare på hud och jag är så nervös och så nerbruten av att behöva visa mig för folk på vägen till sjukhuset att jag mår illa och ligger halvt däckad på en brits hela besöket. Hon konstaterar snabbt som bara den att det är akut acne. Det kan tydligen uppkomma i samband med att man ändrar någon medicin eller stress och eftersom jag inte åt några mediciner när det hela uppkom så är det troligtvis stress som har framkallat detta.. 

   Jag blir hemskickad och ett par dagar senare får jag en kallelse och åker upp till sjukhuset igen. Det finns ett botemedel och det blir den första gången jag hör talas om roaccutan. Men ett stort problem uppstår, jag får nämligen också reda på att man måste ta ett blodprov för att ens få börja medicineringen och sedan flera under kurens gång för att hålla koll på levervärden och annat. NNNNEEEEEJJJJJ!! Jag KAN inte ta blodprov, jag har en sådan fobi att jag har undvikit att ta sprutor och blodprov i drygt 13 år.. Jag kan inte börja med den här behandlingen, jag får se ut såhär och lära mig att leva med det helt enkelt, det är den enda tanke som jag kan acceptera. Men sen så får jag se mig i spegeln och ser inte mig själv längre, en uppsvullen, rödflammig skugga av mitt gamla jag tittar tillbaka på mig och jag bestämmer mig för att försöka bli av med min fobi. 

   Jag tror egentligen inte på fobiträning, jag har provat någon gång och det har alltid slutat men att jag går därifrån utan hjälp och fortfarande rädd. Men jag tänker att det kan ju inte skada och jag får träffa en kurator på akkis, hon är den enda som har förstått min rädsla och verkligen gett mig medel att kunna ta itu med mina problem. Jag är henne evigt tacksam och även om arbetet med min fobiträning är långt ifrån över så har jag nu kunnat ta det första blodprovet och kan därigenom börja min resa tillbaka till att bli mig själv!